Historik

Historik

Våra historiska omgivningar
Denna information vänder sig till alla medlemmar som är intresserade av vår bygds historia. Informationen är hämtad ur två viktiga verk som behandlar Nykvarn och fokuserar framförallt på de delar som rör vår omedelbara närhet, det nordvästra hörnet av vad som då var Turinge socken:

• Turingeboken gavs ut 1940 för att fira 350-årsminnet av bildandet av vad som skulle komma att bli Nykvarns Järnbruk. Turingeboken är cirka 600 sidor i två band.
• Utkast til Beskrifning öfver Thuringe Församling är skriven år 1806 av Johan Ekström som då var pastor i Turinge. Boken är utgiven 1930 men stavningen har behållits vilket gör att ni tydligt ser vilka stycken som är hämtade från denna bok.

Fru Carin Nilsson på Stensätra gård och Boris Hagelin på Sundsör har lämnat kompletterande upplysningar om sina gårdars senare historia.

Stensättra
Stensätra är ett gammalt namn som är nämnt redan på 1400-talet. Av den äldsta skriftformen ’steensrum’ att dömma skulle namnet vara bildat av mansnamnet Sten och ordet rum ’avröjning’, som ingår i en stor grupp svenska ortnamn. Enligt 1559 års jordebok tillhörde Stensätra gård vid Mälaren Gustav Vasa som ”arv och eget”-hemman (1 mantal). Efter konungens död tillföll det en frälseman Åke Bengtsson Färla (död 1578). Denne måtte icke ha ägt gården länge, ty 1575 står den antecknad bland hertig Karls enskilda gårdar. Denna karaktär av kunglig egendom torde gården ha behållit fram till år 1631, då Gustaf II Adolf förlänade den till den lärde diplomaten Johan Adler Salvius. Förläningen utökades 1634 med grannhemmanet Björnäs, ½ ”arv- och eget”-hemman. Salvius var gift med en förmögen guldsmedsänka från Stockholm, och var bl.a. därigenom mycket rik och hade egendomar på flera andra håll. Det är knappast troligt, att han någonsin bodde vid Stensättra.

Redan 1639 fick gården ny herre genom att den förlänades till en viss Kewenbringk, som detta år adlats under namnet Rehnskiöld. Med adelskapet följde en hel del förläningar, däribland även Stensättra. Erik Dahlberg berättar i sin dagbok för år 1644, att generalkamreraren Gerhard Antonie Rehnskiöld då ämnade bygga sig ett säteri vid Stensättra. Den 14 nov. samma år kom Dahlberg till Stensättra för att planera bygget, men förblev sedan hela vintern och en del av våren i Stockholm ”förutan att jag några gånger reste till Stensättra och ordinerade hvad de där byggia skole”. Dessa säteribyggnader, varav en troligen finns i behåll, nämligen en stor timmerbyggnad, torde möjligen ha varit de första byggnadsverk, som Erik Dahlberg utförde. Gerhard Rehnskiöld, till sist kammarpresident och regeringsråd, avled 1658.

Stensättra övergick då till sonen Axel, vars säteri det kallas på l670-talet. Efter hans död 1677 ärvdes gården av hans son Frans Anton. Under dennes minderårighet sköttes gården av förmyndare, först hans morfar Frans Joel Örnstedt, statssekretrare, kansliråd och hovkanslist hos Karl XI, hos vilken han stod högt i gunst. År l684 blev Stensättra indraget till kronan. Örnstedt begärde då hos reduktionskollegiet att få behålla Stensätra mot vederlag av gårdar han ägde i Uppland. Ärendet tog lång tid, och året därpå dog han, och en ny förmyndare, Anders Sparfeldt fick fortsätta förhandlingarna, som ej blevo fullt klara förrän 1747. Under tiden dog arvtagaren, men Sparfeldt, som var gift med Margareta Rehnskiöld och alltså tillhörde sterbhuset, fortsatte bytesaffären för egen räkning. År 1728 föreföll det vara så pass säkerställt, att bergsrådet Jonas Cederstedt på granngården Sundsör ansåg sig kunna köpa Stensättra. Säljaren och hans maka förbehöllo sig dock att under sin livstid få sitta kvar på gården. I köpet ingick ¼ hemman Årby eller Trångö i Turinge samt följande torp, vilkas namn angivas i köpebrevets ålderdomliga stavning: Biörnnäset, Juhlsäter, Kierret, Juhlvreten, Snåret, Hammaren, Biärnäset, Siövreten, Baggebol och Elgskallen. Generalmajoren och landshövdingen Anders Sparfeldt dog 1730 och hans maka 1734.

Sedan brukades Stensättra i 53 år eller till 1787 tillsammans med Sundsör, varom är berättat utförligt vid Sundsörs historia. Som en illustration till osäkerhetsförhållandena med ägandet av jorden efter Karl XI:s reduktion kan nämnas, att först under cederstedtska tiden eller 1747 avgjordes bytesaffären om Stensättra genom ett kungligt brev av den 3l/5. Bytets giltighet bekräftas då, och kronan befinnes vara skyldig en mindre mellanavgift. År 1787 försålde Johan Cederstedt d.y. Stensätra till friherre Johan Didrik Duwall på Taxinge-Näsby, som åt sin maka Ullica Kjermanskiöld år 1794 byggde ett stenhus som änkesäte. Huset är nu bevarat i mycket ursprungligt skick och utgör ett tilltalande exempel på en liten sörlmländsk herrgård från gustaviansk tid. En liten flygelbyggnad utpekar traditionen som en del av de byggnader Erik Dahlberg ”ordinerade” vid gården år 1645. Fru Ulrica Duwall kom aldrig att tillträda sitt änkesäte, ty redan 1795 sålde makarna Duwall hela Näsby med underlydande gårdar, således även Stensättra, till bergsrådet Anders von Wahrendorff, visserligen med villkor att egendomen ej fick tillträdas förrän efter båda makarnas död. Vid makens död år 1801 flyttade fru Ulrica till Stockholm, och därvid kom Wahrendorff i besittning även av Stensätra, som lydde under Näsby ända fram till 1925.

Som såväl Martin von Wahrendorffs maka som deras enda barn dött före honom, hade Wahrendorff testamenterat alla sina egendomar till de två män, som varit hans närmaste medhjälpare, överintendenten Martin Ludvig Berg, som skött gårdarna, och brukspatronen Axel Salomon von Stockenström, som förestått bruksrörelsen. Dessa båda män kunna gemensamt anses som ägare fram till l88l, då intendenten Berg avled. Egendommarna delades då så, att hans änka Ebba Augusta Hägerflycht fick halva Åkers styckebruk, Wahrendorffska huset i Stockholm samt Näsby med underlydande gårdar. När fru Ebba gift om sig med f.d. statsministern greve Arvid Posse, blev således även denne ägare till Näsby och Stensättra. Stensättra friköptes från Taxinge 1925 av Albin Ahlin som efter några år sålde gården till Albert Elfström. Efter dennes död köptes gården av Olle Flyning (sedan några år bosatt vid Sundvik). 1959 köptes gården av fastighetsmäklaren E.G. Söderberg, som avstyckade Stensätra tomtområde och sålde själva gården vidare till Carin Nilsson. Jordbruket var då kreaturslöst och hade så varit i många år, ladugården var uthyrd till civilförsvaret som lagerlokal. Den röjdes ur och gav så småningom plats för får, ett djurslag som jämte höns och tidvis hästar har funnits alla år sedan dess. 1965 införlivades Björnäs med Stensättra och något år senare även fastigheten.

Skogen som är belägen mellan Björnäs tomtområde, Taxinge och Kärr. Jordbruket vid Björnäs var vid förvärvet utarrenderat till Åke Klintberg, som bor kvar i den lilla vackra huvudbyggnaden på höjden och fortfarande är arrendator av de c:a 18 ha åker. Fastigheten Snåret tillköptes till Stensätra år 1972 men är fortfarande en självständig enhet, även om jordbruket drivits genom sammanslagning. Sedan våren 1987 är jordbruket både på Stensätra och Snåret utarrenderat till Jan Fimmerstad på Taxinge-Näsby. Det drivs enbart som spannmålsgård och med hänsyn till att ekonomibyggnaderna i Taxinge-Näsby nu fyllts med travhästar lär väl den fortsatta odlingsinriktningen huvudsakligen komma att omfatta stråfoder och havre.

Övriga gårdar som hört till Stensättra
Årby hörde på 1600-talet till Stensättra. När Stensättra år 1728 inköptes av bergsrådet Jonas Cederstedt, ingick även Årby i köpet. Majoren Carl Gustaf Elgenstierna, gift med en dotter till Per Cederstedt, bekom genom arv Vibynäs år 1777 och medförde då även Årby. Gården är belägen öster om Turinge prästgård, vid landsvägen till Södertälje. Till Stensättra hörde följande gårdar, vilka medföljde i köpet, när generalen, friherre J. D. Duwall år 1787 inköpte gårdskomplexet av bergsrådet Jonas Cederstedt d.y. och lade det till Taxinge-Näsby. Björnäs förvärvades år 1925 av J. E. Heiding, som år 1934 sålde gården till lantbrukaren Gustaf Henning Linderson.

År 1934 inköptes Björnäs av fru Hetty Thorelli, Äppelviken. – Björnäs är vackert beläget i nordvästra delen av Turinge, på gränsen mot Taxinge. Jutvreten såldes år 1925 till lantbrukaren Gustaf Viktor Johansson, till Jutvreten är sedan tillköpt Herrlöt, avsöndrat från Sundsör. Kärr inköptes år 1925 av lantbrukaren Josef Valentin Johansson. Det är beläget väster om Stensätra, på gränsen mot Taxinge. Snåret förvärvades år 1925 av lantbrukaren Axel Fredrik Jonson, gården är belägen strax norr om Kärr.

Skolan vid Jutvreten
År l905 överlämnade Lady Gossling, ägarinna av Taxinge-Näsby,

efter hemställan av skolrådet i Turinge en tomt strax söder om arrendegården Jutvreten för att ge tillfälle att där uppföra en skola. Byggmästaren C. A. Lindqvist, arrendator av Jutvreten, åtog sig den 27 mars samma år att för 5.500 kr. uppföra skolhuset. Senare antogs till Lärarinna fröken Calla Björk, som emellertid redan 1909 lämnade befattningen för att ingå i Stockholms folkskollärarinneseminarium. I samband med inrättandet av den nya Skolan indrogs den mindre folkskolan vid Sundsvik och barnen därifrån överfördes till Jutvreten. Efter ett mindre lyckat mellanval antogs fröken Elin Lindberg år 1911 till lärarinna vid skolan. Hon arbetade i flera år med intresse och duglighet, tills hon flyttade för att ingå äktenskap.

Efterträdarinna blev fröken Elsa Lundborg, som tjänstgjort vid skolan tills den år 1938 indrogs. Genom inrättande av Jutvretens och Kämsta mindre folkskolor hade deras lärjungar erhållit mycket kortare skolvägar än de skulle haft om de hade måst gå till kyrkskolan – detta va ju obestridligt. Hade Skolväsenet i socknen även gått framåt genom dessa skolors tillkomst? Den frågan måste besvaras med ett bestämt nej. Även om lärarinnorna äro aldrig så nitiska, och de flesta ha varit det. överstigerdock arbetet i skolan deras förmåga att samtidigt undervisa ända till 6 klasser med gott resultat. Som nödhjälpsarbete har under arbetslöshet inom Turinge åren 1931-1934 anlagts vägar bl.a. från Sundsör till Jutvretens skola.

Sundsör
Godsets stamgård Sund eller Östersund, ett frälse, är känt sedan 1562, då den tillhörde Johan Pedersson Bååt, vid vars död 1574 gården ärvdes av dottern Brita gift med Per Hansson av Torstena. Deras dotter Anna och hennes man Erik Ribbing fick därefter gården i arv och från dem kom den till deras måg Melcher Wernstedt, som 1652 genom byte mot Nibble i Turinge överlät den till arvingarna efter Peter Grönberg. Denne hade sedan 1631 som förläning fått ett kronohemman och ett halvt ”arv- och eget”-hemman i samma by. Av dessa 2½ hemman bildades säteriet Sundsör. Peter Grönbergs son Anders sålde 1673 gården till assessor Abraham Cronström på Nykvarn, varigenom dessa båda turingegårdar fingo samma ägare.

Bägge gårdarna hotades av reduktionen, men efter långvariga uppvaktningar förklarade Karl XI genom brev den 24 nov. 1683, att Abraham Cronströms gårdar i Turinge skulle gå fria för reduktionen. Cronström hade redan före denna tid måst pantförskriva Sundsör-Nykvarn till brodern Isak, död 1680, vars änka Kristina således blev den verkiga ägaren till sin död 1708. Sundsör kom vid arvskiftet efter Kristina Cronström att tillfalla sonen, envoyén Daniel, som köpte Sundsörs mjölkvarn samt andra närbelägna hemman i Ytter-Enhörna socken av systern Beata. Hela Sundsörsgodset och mera därtill var alltså samlat i hans ägo. Sedan arvskifte 1721 förättades efter envoyén Daniel Cronström sålde dennes arvingar sina andelar i Sundsör till bergsrådet Jonas Cederstedt, som genom sin hustru Ulrica Cronström, en brorsdotter till envoyén, var ägare till 1/11 av godset.

De övriga andelarna förvärvade han genom olika köp våren 1721-1730. Dessutom inköpte han i Turinge de tre säterierna Värsta, Vibynäs och Stensätra. Bergsrådet Jonas Cederstedt var en förmögen man. Inventariet över hans kvarlåtenskap, han dog 1730, utgör en hel bok, och visar betydliga tillgångar men inga skulder. Fastigheter av olika slag upptogs till 220.775 daler kopparmynt och utlånta pengar till 39.459. Strax öster om Sundsörs corps de logis finnas lämningar efter en större källarvåning. Sannolikt har den tillhört 1600-talets ”Storbygning”, vilken nedbrann 1730 Bergsrådets efterlämnade maka återuppbyggde gården, under åren 1730-1733.

Genom en testamentarisk disposition, daterad den 3/8 1730 hade bergsrådet av sina jordegendomar bildat ett fideikommiss att innehavas av äldste sonen, dock med det undantaget, att begrgsrådets änka skulle behålla Vibynäs till döddagar. Bergsrådinnan torde dock ej ha flyttat dit förrän 1742, då sonen Pehr blev myndig och själv kunde övertaga sitt fideikommiss. Någon offentlig tjänst beklädde han aldrig, men han kan anses som en god förvaltare av de egendomar som kommit honom till del. Han synes ha helt ägnat sig åt skötseln av sina gårdar, och att dessa, ute som inne, voro välförsedda, framgår av bouppteckningen, som visar 355.033 daler kopparmynt i tillgångar.

Brukspatron Cederstedts arvingar voro dels hans maka Johanna Maria Ehrenhielm, dels tre barn, sonen Jonas och döttrarna Kristina och Ulrica. Hustrun synes som änka ha bott på Vibynäs till sin död 1775. Så länge hon levde förblev sterbhuset oskiftat, men efter hennes död delades egendomarna så, att sonen Jonas Cederstedt d. y. fick som brorslott Sundsör och Stensätra. Den senare gården sålde han 1787, men Sundsör behöll han till kort före sin död 1811. Sundsörs nästa ägare var stallmästaren Johan Wilhelm Wästfält, som köpte gården 1811 och säkert bodde där till sin död 1829, ty hans barn föddes alla vid Sundsör.

Vibynäs Säteri – 1923 Familjen synes ha bott kvar där till 1833, då gården såldes till den rike löjtnant Erik Stackel, som behöll den till år 1845. Han lade ned mycket pengar i byggnader vid Sundsör, som då omfattade 10 ½ mantal. Bl. a. uppfördes det stora spannmålsmagasinet av sten i tre våningar, som blev färdigt 1835 och ännu står kvar. Ensamt detta hus lär ha kostat över 20.000 riksdaler. Löjtnant Stackel torde ha varit en ganska originell herre, om vilken många sägner ännu leva kvar i bygden. En midsommarafton skulle bröllop firas i Turinge kyrka. Stackel lär ha slagit vad om att han skulle väcka större uppseende än brudparet. Detta lyckades också, ty han kom till kyrkan i släde med slädnät och klädd i vit barskinnspäls samt vann sitt vad. Då Stackel sålde Sundsör började gården snabbt gå ur hand i hand.

År 1916 köptes gården av bruksägare Frans Albert Berglund, som restaurerade huvudbyggnaden samt byggde och reparerade överallt på godset. Uti en kohage, söder ifrån Gården, finnes en gammal Borg hvaraf Hagen ock fått namn och kallas Borghagen. Sjelfva Borgmuren är ganska vid, omkring 2000:de famnar i omkrets, upförd på en hög bergssträcka med grof gråsten, som dock nu är mäst öfver alt nedrasad. Om dess ålder, bruk och öde, vet ingen något att berätta. Han är belägen knapt 1/8 mil från Mälaren, invid Sjön L:Thuringen. År 1788, då en ny väg uppröjdes ifrån Sundsör til Stensätra, fann man i en backe straxt ovanföre Ladugården, vid pass 1 aln djupt i jorden, åtskillige kål, och ibland dem en penning af Silfver, ganska tunn, med ovanlige Charakterer, som af densamma, gak han sönder i bitar och förlorades.

Krogar
I Turinge omnämnas i slutet av 1700-talet fyra krogar, nämligen en vid Västerkumla, en vid Sundsör samt Olvarskrog nära Hanstavik och Rödkrogen vid kyrkan. Det är vid denna tid ingenting ovanligt, att en krog låg i kyrkans omedelbara närhet. Men av lättförståeliga skäl kommo dylika krogar att bli till stor förargelse. Folk, som reflekterade över förhållandet, insågo det olämpliga i att krogen frestade utanför kyrkan. Det hände också i Turinge, att man inte kom längre på söndagsmorgonen än till krogen, och andra var det, som gingo direkt från kyrkan och till krogen. Det berättas även om en och annan, som under pågående gudstjänst lämnade kyrkan och begav sig till krogen för att få sig en styrketår. Så stor frestelse var denna krog, ”att förelagda viten ej kunde avhålla dem därifrån”.

År 1809 revs Rödkrogen till stor glädje för den nykterhetsvänlige prosten Rundberg och alla rättänkande turingebor i övrigt. Tidigare försök att få bort denna krog hade strandat på motstånd från major Elgenstierna på Vibynäs, vilken tydligen var ekonomiskt intresserad i rörelsen. Troligen var han ägare till den stuga, där värdshuset var inrymt. Men samma år som den gamle majoren dog lät hans änka så grundligt förstöra krogen, ”att ingen sten därefter synes”. Om man sålunda blivit kvitt krogen vid kyrkan, funnos ändå de tre andra krogarna kvar, ja en ny krog inrättades 1853 vid Nykvarn. Denna senare var avsedd för arbetarna vid pappersbruket, och spirituosa skulle inte få säljas till utomstående. Överträdelse mot denna bestämmelse skulle bestraffas med böter å 100 rdr banco.

Av dessa krogar blev särskilt krogen vid Västerkumla sorgligt ryktbar. Där var sedan gammalt gästgiveri och i samband därmed krogrörelse. Men det var icke trakteringen av de vägfarande, som gav krogen ett dåligt rykte. Värre var att denna krog blev samlingsplatsen på sön- och helgdagar för bygdens arbets- och tjänstefolk, som ofta stannade där hela nätterna under omåttligt brännvinssupande. Oljud och skrål, oordningar och slagsmål hörde till vanligheten Anständigt folk togo inte gärna vägen förbi krogen en söndagskväll, ty druckna personer ofredade ofta de vägfarande. Ännu vid mitten av 1800-talet berätta bevarade handlingar om ett vilt leverne på denna krog.

Till sist blevo förhållandena olidliga och drogos upprepade gånger inför sockenstämman. Men att råda bot på det onda var inte så lätt. Krogen kunde inte utan vidare stängas, eftersom den var förbunden med gästgiveri och belägen inom hållstugan. Och då som nu lågo även ekonomiska intressen bakom brännvinshanteringen. Gästgivaren förklarade sig villig att sluta upp med krogrörelsen för allmänheten, om han befriades från den avgift å 100 rdr, som enligt kontrakt var skyldig att erlägga till ägaren av gästgivaregården, baron Wahrendorff på Åkers styckebruk. Denne, som inte var bosatt i socknen, hade personligen ingen olägenhet av den ryktbara krogen. Tydligen ansåg baronen, att de upprepade klagomålen voro överdrivna. Men till slut ville han ändå visa, att han höll på ordning och skick och alls icke var ogin.

I en skrivelse till sockenstämman 1852 meddelade baron Wahrendorff, att han uppsagt gästgivaren till avflyttning nästa fardag. Trots alla ansträngningar fanns alltså krogrörelsen kvar. Det blev endast ombyte på gästgivare. Baron Wahrendorff fick sina 100 rdr och var förmodligen nöjd, ty nu hade han visat sitt tillmötesgående på ett klokt och finurligt sätt. Men i socknen var besvikelsen stor. Den nye gästgivaren gjorde inga större ansträngningar att inskränka på kroglivet.

År 1856 kom frågan om Kumla krog åter före å sockenstämman. Gästgivaren förklarade sig icke kunna upphöra med krogrörelsen för allmänheten så länge han måste erlägga 100 rdr banko för denna minutering, vare sig han drev utskänkningen eller icke. Men nu var måttet rågat. Krogrörelsen hade åstadkommit så mycken skada och förargelse, att den till varje pris måste bort.

Patronerna Hård och Deutgen samt kapten Elgenstierna förbundo sig att årligen tillsammans betala den nämnda arrendeavgiften, om brännvinsminuteringen därigenom kunde upphöra, ”hvilket de ansågo som ett moraliskt ont, menligt inverkande på den arbetande Classen”. Baron Wahrendorffs samtycke måste dock först inhämtas. När denne blev tillfrågad i saken, hade han visserligen ingenting att invända mot det goda syftet, men hans villkor voro dock sådana, att de omöjligen kunde antagas. Hela frågan måste alltså ännu en gång falla, och detta fastän sockenborna gjort sådana ansträngningar att bringa den till sin lösning. Först omkring 1870 upphörde brännvinsutskänkningen åt allmänheten vid Västerkumla. Möjligt, är att sprit också senare försåldes, men då skedde detta mera i smyg. Ölförsäljning pågick till 1904.

Potatis
Potatisodlingens införande i Turinge förtjänar några ord, medan vi tala om gamla tider. Våren 1774 hade socknens allmoge sammankallats i sockenstugan, där pastor föredrog en skrivelse från landshövdingen angående ”den för Lantmannen så förmonliga plantering af Potatoes eller jordpäron”. De församlade lyssnade andäktigt till landshövdingens skrivelse och till pastors ömma föreställningar.

Ryktet hade redan talat om denna sällsamma växt, som hade förmågan att utveckla välsmakande knölar i jorden. Hittills hade man varit betänksam mot nymodigheten. Rovorna kände man väl till, både hur de skulle odlas och anrättas. Men när allmogen nu fick höra tillräckligt länge och ingående om alla fördelar med potatisodlingen, bl.a. att den var ett ofelbart medel till förekommande av hungersnöd, övergav man alla betänkligheter och förklarade sig villig att göra ett försök med denna odling snarast möjligt. Men som man saknade nödig potatis till sättning, önskade man, att sådan skulle anskaffas till nästa år. Även skulle en tryckt vägledning i potatisodling inköpas och hållas tillgänglig för allmänheten i kyrkan. Huru turingebornas första försök med potatisodling utföll förmäla inga protokoll, Men sannolikt fanns det potatis på bordet i åtskilliga hem i socknen hösten 1775.

Sundsviks sågverk, tegelbruk och kvarn
Jordbruket är att anse som huvudnäringen i Turinge, men den industriella verksamhet, som bedrives i socknen är dock betydligt mera omfattande än vad som annars är vanligt inom svenska landsortskommuner. Industrien i socknen har mycket gamla anor, som visar dess samband med å ena sidan jordbruket och skogsbruket och å andra sidan Turinge-ån. Det är dessa tre faktorer som utgjort huvudbetingelserna för industriens uppkomst i Turinge. I den mån som stora jord- och skogsarealer sammanfördes till större enheter anlades vid huvudgården kvarn och såg samt ofta även tegelbruk för gårdens behov. Som drivkraft utnyttjades någon lämpligt belägen fors i Turingeån, som dämdes upp till ett fall. Ur dessa små husbehovsanläggningar ha sedan vår tids industriella verk så småningom vuxit fram.

Sålunda anlades mjölkvarnar vid Sundsvik, Vibynäs och Nykvarn samt ett tröskverk vid Ströppsta. Nykvarns kvarn ersattes senare av en kvarn vid Nedre Nyhammar, den s.k. Fjälla kvarn. Sundsviks kvarn är från medeltiden, i handlingar från 1482 omnämnes ”sundz qwern”. Odalkvarnen, som den då kallades, nybyggdes år 1793, och på den gamla kvarnens grund nybyggdes den ånyo år 1891. I en byggnad bredvid den numera nedlagda kvarnen finns ett kraftverk som ger ca 200 000 kWh, driften har nu tagits över av Telge Energi. Sågar sattes upp på flera ställen bl.a. vid Sundsvik och Nykvarn samt vid Övre och Nedre Nyhammar. Av dessa utvecklades Sundsviks såg till ett betydande sågverk. Sågen bestod av två ramar och två hyvlar, antalet anställda uppgick 1940 till ca 100. Dessutom fanns i socknen en ångsåg vid Hökmossen. Mycket gamla anor har även tegeltillverkningen i Turinge.

Tegelbruk anlades vid Sundsvik, Vibynäs och Nykvarn. Det senare var beläget på Fjälla ägor vid nuvarande Stene. Tegelbruken vid Vibynäs och Nykvarn var av mindre storlek, Sundsviks tegelbruk däremot utvecklades till ett betydande företag på grund av sin tillgång till välbelägen, lämplig lera och genom sitt goda läge vid Mälaren med billiga sjötransporter. Detta företag var möjligen Turinge sockens äldsta industri, vilket framgår av att en del ekar, som växa i gamla övergivna lergropar, ha en ålder som av fackmän uppskattas till över 400 år. Enligt en sägen skall den äldsta delen av Gripsholms slott vara uppfört av tegel från Sundsör.

Under 1600-talet hade Nykvarns bruk en fabrik för tillverkning av koppar- och mässingsmide här. År l905 inköptes Sundsvik av bruksägaren Frans Albert Berglund och sedan denne år 1916 även inköpt Sundsör, hörde då båda gårdarna till samme ägare. Under Berglunds tid blevo både sågverk och tegelbruk ombyggda och mycket förbättrade samt nya arbetarebostäder uppförda. Såväl sågverk som tegelbruk utvecklades avsevärt. Vid tegelbruket tillverkades saväl mur- som taktegel. Det mesta av tillverkningen skeppades med båt till Stockholm samt för export. När bruket lades ner 1979 gjordes endast murtegel av ca 30 personer, de få återstående byggnader som inte revs i slutet av 1990-talet används av ett lastbilsåkeri.

Vägar
Om vägar och broar, som finnas här i Thuringe, vill man ock kort berätta. Stora och allmänna Landsvägen från Stockholm och Söder-Telge nedåt västra delen af Riket, löper härigenom. Dess början här är i skillnaden emellan Wester-Telge och denna Socken, vid Torpet Olfvars-krog, hvarest en liten bro, af 7 a 8 brostockars bredd, är laggd öfver det lilla och sagta flytande vatten öfver Landsvägen, ifrån Ånsta-Sjön til sjön Målsnaren. Dess slut här i socknen är i backen straxt hitom hemmanet Norrkärr, nu Snebro kallat, i Taxinge Sockn, hvarest en bred Rågata synes uphuggen emellan Stockholms Län och Södermanland. Ifrån förbemälte Olfvarskrog-Bron har allmänna Landsvägen, ifrån urminnes tider, gått i samma sträcka han nu är, ända til ½ fjerdingsväg ongefär föbi Thuringe kyrka, vid nu varande smedsstugan, Sjöskogstorp.

Där har vägen i forntiden afvikit til höger genom Berga By tilÖsterkumla, hvarest nergården varit Gästgifvaregård. Därifrån har vägen gått förbi Torpen Herrlöt och Jutvreten til Hemmanet Björnäs, och ändteligen til Maxby i Taxinge. Denna väg, som strukit genom ogina platser och krökt sig emeilan berg och klippor, har man svårligen kunnat färdas med något slag Åkedon; hvarföre, när Kongl: Hofvet (a) då reste til Gripsholm, det har måst ske med Ridhästar. Denna vägsträcka, som ännu tydeligen synes, är nu så förlaggd, att den näppeligen brukas til Byaväg. Därefter feck Landsvägen, som det säges, i konung Carl IX:des Enke-Drottnings tid annan direction, och blef upbruten midt igenom Berga, Marsta, Bånsta (b) och Wester-Kumla gärden och ängar til Westerkumla, som då blifit hvad det ännu är, Gästgifvaregård. Därifrån vek vägen til höger, genom Westerkumla Hagar, och gjorde många krokar omkring högder och backar framtil Snebro; men har äfven då varit ganska besvärlig.

Dock har detta Vägstycket blifvit satt i det skick, att man nu begynte kunna färdas genom denna Sockn, med Täckvagn; harföre ännu i dag berättas, att folket i Byanra, vid slutet af 1600 talet icke litet förundrat sig, då de först fingo se ett sådant Resetyg. a) Man har en gammal, dock pålitelig berättelse, att då Drottn; Christina (förmodeligen d.ä., kon: Carl IX:s Gemål), med sin Hofstat, en gång, reste til Gripsholm, och kom fram til Österkumla Gästgifvaregård, har hon där sittande til häst, på fri hand, skutit en Skata.

Stället och backen utvisas ännu af folket i Byn där det skedt.b) Emellan Bångsta och Westerkumla, uti den låga och sänkta gatan, inemot sistnämnde Gård, är ett ställe, som kallas Sorgbäck. Detta ställe hvar ännu vid slutet af 1600 talet och början af 1700, vissa årstider varit så blöt, att flere resande där nedlagt både Hästar och Åkedon; därföre ropt och skrikit om hjelp; hvaraf detta stället sedan fått sitt namn Sorgebäck. Flere gamle, som sedt, hördt och erfarit detta, veta att härom berätta. Nu afledne Casseur Dunchan, född 1710, hade i sina barnaår flere gånger hördt nödrop från detta stället.